Skura golv
Temat för dagen är att såpskura golvet i köket. Det var ett tag sedan, och det märks att smutsiga hundtassar promenerat omkring där...
Det doftar gott av såpan, och om man vill kan man inbilla sig att man styrketränar och får snygga överarmar. Att man även får ont i knäna och är totalt slut i händerna efteråt är en hemlighet som man ogärna berättar om. Trösten är att det blir så himla fint!
Egentligen gillar jag mitt kök på många sått. Efter att den otäckt påträngande 70-talsgula färgen är övermålad med en underbart ljusgråblå linöljefärg, ser det så lugnt och harmoniskt ut. Vita spetsgardiner och gamla trästänger till dem i fönstrena gör det så lantligt idylliskt. Jag har ti.o.m en s.k. brödstång i taket, de gamla krokarna fanns kvar, så självklart skulle stången upp! I mitt fina kök finns förutom vår enda värmekälla, den gamla vedspisen från Norrahammar av -36 års modell, även en fungerande bakugn! Den är riktigt mysig att baka i, man kan även göra goda pizzor där om man eldar duktigt i flera timmar. Fast jag har investerat i en elektrisk ugn, som nu är inbyggd där diskbänken från början fanns. Där kan man även återfinna kyl och frys. Diskbänken är flyttad till en annan hörna, och mitt på golvet finns en hembyggd köksö med en fyndad marmorskiva från blocket på. Men... det var det där med detaljerna... Köksluckor har vi inga, vi har ett tillfälligt avloppsrör som ligger PÅ golvet, och som vi faktiskt får kliva över om vi skall in eller ut ur köket. För att öka på hindrets storlek finns där också vattenledningsrör. Det gäller att lyfta på fötterna och se sig för... Vissa dagar är jag riktigt trött på att konstatera att ingenting hänt i mitt kök på mer än ett år! Men eftersom jag är en så obotlig optimist, så har jag uppfunnit lösningar för uteblivna skåpsluckor genom att hänga upp skynken i linnetyg för underskåpen och för överskåpen hänger ett mer skirt matrerial som släpper igenom ljus och synintryck. Visst är det också lite fint. Men alla hörndetaljer som skulle göras special på snickerifabrik, de lyser med sin frånvaro. I stället är där gapande hål som grinar illa mot mig. Även om det bara är några härnor, så stör de... Fast man vänjer sig. Vi har även vant oss vid att vara utan el i matsalen. Hela vintern har vi hållit till godo med stearinljus och lampolja i fotogenlampan. Visst är det mysigt, och visst går det. Men det vore en fantastisk känsla att någon gång få även det klart.
I julas tapetserade vi det sista rummet, matsalen. Därav elavbrottet. Vi var tvungna att ta ner innertak av tretexplattor och acceptera det fantastiska brädtaket som fanns där som en överraskning... Med vit linoljefärg på blev det riktigt fint, även om besvikelsen var stor när jag förväntat mig ett tak av pärlspont... Även den gången utfördes storverket med barnens hjälp. Elektrikerarbeten liksom rörarbeten kan vi inte göra själva, så vi väntar tappert på att den dagen ska inträffa när vi kan få dessa detaljer åtgärdade... Kan man ana en liten bitterhet i de sista styckena kanske..? Möjligen ja. Den manlige bekant som åtagit sig dessa förbättringsarbeten har en tendens att flyta iväg och prioritera helt andra projekt. Men, utan pengar så kan man inget göra, ROT-avdrag till trots.
Gamla hus har sin charm, men det är inte lätt att smita i från samhällets krav på energideklaration och avloppsrening... vi har väl kanske inte heller där fått den hjälp vi lovats... Det är tungt att konstatera men inget kan jag göra åt det heller för dagen.
Hur illa det än kan låta, är vi nog alla överens om att vi trots allt har ett underbart liv just här och just nu. För dagen inga brev som innebär konsekvenser av något slag, men jag går och väntar på summeringen av den mycket märkliga försäljningen av vår gemensamma fastighet som blev klar i slutet av förra året. Skulden till banken är otroligt stor med tanke på vad den skulle varit om huset såldes i det skick det var när vi flyttade därifrån, drygt 2,5 år innan det för andra gången såldes på kronofogdeauktion! Det är den lilla konsekvensen jag nu går och väntar på...
Men solen lyser fortfarande och himlen är fortfarande blå!
Det doftar gott av såpan, och om man vill kan man inbilla sig att man styrketränar och får snygga överarmar. Att man även får ont i knäna och är totalt slut i händerna efteråt är en hemlighet som man ogärna berättar om. Trösten är att det blir så himla fint!
Egentligen gillar jag mitt kök på många sått. Efter att den otäckt påträngande 70-talsgula färgen är övermålad med en underbart ljusgråblå linöljefärg, ser det så lugnt och harmoniskt ut. Vita spetsgardiner och gamla trästänger till dem i fönstrena gör det så lantligt idylliskt. Jag har ti.o.m en s.k. brödstång i taket, de gamla krokarna fanns kvar, så självklart skulle stången upp! I mitt fina kök finns förutom vår enda värmekälla, den gamla vedspisen från Norrahammar av -36 års modell, även en fungerande bakugn! Den är riktigt mysig att baka i, man kan även göra goda pizzor där om man eldar duktigt i flera timmar. Fast jag har investerat i en elektrisk ugn, som nu är inbyggd där diskbänken från början fanns. Där kan man även återfinna kyl och frys. Diskbänken är flyttad till en annan hörna, och mitt på golvet finns en hembyggd köksö med en fyndad marmorskiva från blocket på. Men... det var det där med detaljerna... Köksluckor har vi inga, vi har ett tillfälligt avloppsrör som ligger PÅ golvet, och som vi faktiskt får kliva över om vi skall in eller ut ur köket. För att öka på hindrets storlek finns där också vattenledningsrör. Det gäller att lyfta på fötterna och se sig för... Vissa dagar är jag riktigt trött på att konstatera att ingenting hänt i mitt kök på mer än ett år! Men eftersom jag är en så obotlig optimist, så har jag uppfunnit lösningar för uteblivna skåpsluckor genom att hänga upp skynken i linnetyg för underskåpen och för överskåpen hänger ett mer skirt matrerial som släpper igenom ljus och synintryck. Visst är det också lite fint. Men alla hörndetaljer som skulle göras special på snickerifabrik, de lyser med sin frånvaro. I stället är där gapande hål som grinar illa mot mig. Även om det bara är några härnor, så stör de... Fast man vänjer sig. Vi har även vant oss vid att vara utan el i matsalen. Hela vintern har vi hållit till godo med stearinljus och lampolja i fotogenlampan. Visst är det mysigt, och visst går det. Men det vore en fantastisk känsla att någon gång få även det klart.
I julas tapetserade vi det sista rummet, matsalen. Därav elavbrottet. Vi var tvungna att ta ner innertak av tretexplattor och acceptera det fantastiska brädtaket som fanns där som en överraskning... Med vit linoljefärg på blev det riktigt fint, även om besvikelsen var stor när jag förväntat mig ett tak av pärlspont... Även den gången utfördes storverket med barnens hjälp. Elektrikerarbeten liksom rörarbeten kan vi inte göra själva, så vi väntar tappert på att den dagen ska inträffa när vi kan få dessa detaljer åtgärdade... Kan man ana en liten bitterhet i de sista styckena kanske..? Möjligen ja. Den manlige bekant som åtagit sig dessa förbättringsarbeten har en tendens att flyta iväg och prioritera helt andra projekt. Men, utan pengar så kan man inget göra, ROT-avdrag till trots.
Gamla hus har sin charm, men det är inte lätt att smita i från samhällets krav på energideklaration och avloppsrening... vi har väl kanske inte heller där fått den hjälp vi lovats... Det är tungt att konstatera men inget kan jag göra åt det heller för dagen.
Hur illa det än kan låta, är vi nog alla överens om att vi trots allt har ett underbart liv just här och just nu. För dagen inga brev som innebär konsekvenser av något slag, men jag går och väntar på summeringen av den mycket märkliga försäljningen av vår gemensamma fastighet som blev klar i slutet av förra året. Skulden till banken är otroligt stor med tanke på vad den skulle varit om huset såldes i det skick det var när vi flyttade därifrån, drygt 2,5 år innan det för andra gången såldes på kronofogdeauktion! Det är den lilla konsekvensen jag nu går och väntar på...
Men solen lyser fortfarande och himlen är fortfarande blå!
Kommentarer
Trackback
