Vardagskamp

Dagen som i dag är ser ut som en bra dag... Solen skiner och himlen är blå. Vad kan man mer önska? Jag har ett fantastiskt liv, underbara barn och barnbarn, ett vackert boende och ett antal trevliga djur som sällskap. Det är fullt tillräckligt och jag behöver inte så mycket mer. Trots det har jag turen att ha en del vänner därutöver. Hade en av mina väninnor från staden här på besök i söndags. Hon bjöd på lunch och fika invid den närbelägna kanalen. Vi satt ute i sol och snålblåst och tittade på vattnet. Trivsamt och trevligt, om än något kallt. Därefter åkte vi hem till mig, tittade på eländespapper och konstaterade att allt var som det varit förut, och därefter åkte vi för att träffa äldsta dottern och för att hjälpa henne bära ut från det ena förrådet till det andra.

Det blev en längre stund än väntat. I bombnerslaget som hennes lägenhet mest kan liknas som, var vi liksom tvungna att göra något. Disken stod överallt i köket, och överbliven och möglig mat fanns i flera grytor och kastruller... Diverse låg i säckar och oupp-packade kartonger, och vi hjälpte till att sortera det mest akuta... Det är så svårt när man inte vet vad det är för fel eller hur man ska hantera problemet. Ett problem som alltid funnits hos denna dotter, och som jag påtalat genom dagis och skoltider, men aldrig fått något gehör för. Det ständiga svaret på alla frågor har alltid varit att "-Det mognar efter sommaren ska du se..." men det har vid 27 års ålder ännu ej blivit någon ordning och reda på detta barn.

Jag har bett henne kontakta sin psykiater för att få ett samtal med denne, tillsammans alla tre, för att få veta vari felet ligger, och hur jag kan hjälpa. Vi får väl se om det kommer något resultat ut av detta... För barnbarnets skull är jag övertygad om att något måste göras, för att hennes liv skall bli någorlunda drägligt. Barn behöver någon form av ordning och struktur för att känna sig trygga. Min dotter behöver hjälp med att skapa denna struktur för både sin egen skull, och för sin dotters skull. Även för ekonomins skull behöver hon struktur och en plan för att klara sin ekonomi. Det är så svårt att hjälpa när man vet så lite om varför saker blir fel, och sekretessen hjälper den som har problem att skyddas men också kanske att skada sig själv ännu mer genom att fortsätta göra saker och ting på ett sätt som inte är det optimala. För att hjälpa måste man ju ha insyn i problematiken...

Sonen har fått lägenhet i Studentstaden för att plugga till hösten. Som mor känns det tryggt att veta att han bor tillsammans med sin syster i en lägenhet med ett riktigt kontrakt. Han får tips och råd om hur man klarar sitt studentliv av sin mer erfarna och äldre syster. De delar på hyra och matkostnader, vilket måste vara riktigt bra, samt att sonen får lära sig hur man sköter sitt boende avseende städning och vardagliga sysslor. Räkningar har han ju redan sniffat på genom att han själv betalar tidningsprenumerationer samt har bokat tider för halk-körning, samt betalat även detta över nätet från eget konto. Jag är glad att han kunde få sin moped när han blev 15, som senare kunde omvandlas till pengar till körkort via försäljning av den relativt välvårdade mopeden.

Har som mål att i dag sy lite på kjolen till den balklänning som håller på att skapas. Ska även försöka kolla att jag fyllt i alla kolumner korrekt i min fastighetsdeklaration. Jag avskyr alla former av papper, gör tusen gånger hellre något annat än papperarbete. Att skriva är en annan sak, det känns fritt och kreativt, inte insnävande och bedömande... Som en fastighetsdeklaration, eller överklagan eller så. Det känns negativt laddat på något vis, och det gillar jag inte alls!

Har haft en period av ont i kroppen och det är slitsamt. Är trött på att gnälla för den delen, ser kanske inte heller direkt sjuk ut, men smärtan sitter som sagt på insidan och är svår att se. Har sovit dåligt flera nätter, drömt konstiga drömmar då jag slumrat men inte varit utvilad när jag vaknat. Ingen drömtillvaro, men måste ändå känna att jag får något gjort. Göra lite, om än bara lite åt gången, det är min strategi för överlevnad.

Sticka ut näsan i solen en stund kan vara gott!

Vem har sagt att livet ska vara enkelt?
Men att det oftast måste vara besvärligt är väl onödigt kan jag tycka. I går fick jag hämta yngsta dottern i skolan efter en ny vända med ryggen. Hon hade fått ont efter att ha burit och släpat vatten för att skura en dum ko. Hennes rygg klarar inte sådana påfrestningar. Den kotförskjutning som finns gör sig påmind med stor smärta och chockverkan som följd. Denna gången ledde det inte till svimning och medvetslöshet tack och lov, men oron finns alltid för att det ska inträffa. I dag får hon vara hemma för att kurera sig inför nästa skolvecka.
Sonen är riktigt stormförkyld, och som alla vet blir männen alltid så emliga och illa däran av en simpel förkylning...
Själv har jag klarat mig utan förkylning, trots barns och barnbarns olika baciller. Men jag har ju min värk som vanligt, så jag kan ju i alla fall klaga över den om jag vill! Fast det vill jag oftast inte.

I morse var strålande solsken från en blå himmel. Väldigt plötsligt blev det alldeles grått och regnet har börjat skvala. Det behövs för gräsets tillvävt, och mina grönsaker i "landet" som ska växa sig stora och nyttiga i den goda jorden...
I natt var månen stor och rund, men jag tror att frosten ändå höll sig borta trots den molnfria himlen. Det vore ju underbart om körsbärsblom och vinbärsblom slapp frost, och kan sätta frukt så jag kan skörda bär så småningom.

Jag sköter om mina små jordgubbsplantor så att de ska bära rikligt med bär till sommaren och jag vårdar mina hallonplantor ömt. Kanske blir det en skörd av dessa underbara bär till sommaren, som både kan räcka till att äta, sylta och safta! Det vore underbart att få så många bär att det skulle räcka för vinterns behov av egen sylt. Saft brukar det ju kunna bli med hjälp av lite alla möjliga bär, men hallonsaft och jordgubbssaft, det var länge sedan jag hade i överflöd.
Rabarberna har också växt till sig en del, men jag får nog be grannen om lite rabaraber till paj och kräm även i år.
Det är minsann snart dags för en riktigt god rabarberkompott, eller en underbart smältande paj...

Hursomhelst så har mina "medelhavsblommor" överlevt på terassen i flera veckor nu, och vinrankan har även den klarat sig från frost. Jag har en hemlig liten dröm om att få smaka egna vindruvor till hösten. Fast, är det höst i september när druvorna ska vara mogna? Jag tycker att det är sommar, för jag älskar sommaren... Det är kanske som det där med glaset, är det halvfullt, eller är det halvtomt..? Jag tycker nog att det är halvfullt, åtminstone om det är fyllt med något som smakar gott!

Ja, livet går vidare. Har haft en veckas samvaro med bästisen. Det har varit underbart att prata gamla minnen och att fortfarande få rå om varandra, vilken lycka!
I mitt fall har det tdessutom varit lärorikt och gott att få träffas och prata igen. Jag har fått veta saker om mig själv som jag inte varit helt säker på, fått lite mer styrka och bekräftelse i annat.
Jag har insett att jag är en skaplig individ som kan väldigt mycket. Visst har jag vetat det det förut, men det finns ju alltid rum för tvivel, om man inte får bekräftelse...

Visst kan man konstatera att vi lever i skilda världar. För mig är det definitivt inget problem. Jag vill leva i min värld, och jag kommer att slåss för att få fortsätta att leva i denna min värld. Mitt hem är min borg, och jag älskar mitt liv!
Det är utomordentligt skönt att konstatera att jag trots allt är lycklig varje dag!  Jag ser skönhet i mycket och jag kan uppleva friden i min värld. Tystnaden ger mig lugn och ro.
Att bo i sta´n är inte alls det jag vill. Stressen, oljudet, förväntningarna, kanske pressen på att smälta in och vara "någon" skulle göra mig galen! Jag skulle känna mig som en höna i bur. Att bo i sta´n känns som om det skulle inkräkta på det fria tänkandet, jag skulle inte passa in, och risken finns alltid att man förlorar sig själv och sin själ till att bli som "alla andra", utan att kanske ha tid att fundera över varför man skulle vilja vara som de, eller ens OM man verkligen vill vara som "alla andra"...

I min värld känner jag tryggghet i enkelheten, den lilla världen där jag förstår det jag ser och upplever. Jag har svårt att lita på människor, och jag har svårt för relationer med nya människor. Jag har haft många anledningar att ifrågasätta mina val i livet, eftersom det ofta blivit fel... Jag har litat på fel människor i flera fall, vilket har lett till katastrofala följder. Jag har inga större behov av att träffa människor för att jag skulle känna mig ensam eller sakna sällskap. Sällskap har jag av mina barn och djur, och för dagen är det fullt tillräckligt!

Att behöva möta en ständig ström av människor på sta´n är mer en ångest än en glädje. De gånger jag åker till Staden i närheten, möter jag aldrig blickar eller tittar specifikt på någon människa för att få kontakt. Jag är bara där för att tillfredsställa mina behov av inköp för familjens behov, och jag avviker från staden så fort jag kan. Det är alltid samma befrielse att komma hem till lugnet och tystnaden...

Vi har hjälpt min äldsta dotter att flytta igen., både syskon och vänner.  I går flyttstädades det för fullt. Min andra dotter försöker få rätsida på sin systers ekonomi, men det är inte lätt med så mycket obetalda räkningar och så lite inkomster. Men jag undrar ändå hur det kan vara som det är, och vad man kan göra åt hennes problem... En mor är väl alltid en undrande mor kan jag tänka. Hon skulle också behöva hjälp att få dräglig ordning i sin lägenhet där hon nu bor igen. Struktur och ordning har aldrig varit min äldsta dotters starka sidor. Undrar så över vad det är som kan orsaka alla dessa problem...

Jag gläder mig åt att mitt hus har fått lite färg på södersidans fönsterfoder och snickarglädje trots att det varit stressigt på många håll. Kanske finns det möjlighet att köpa lite ljusgul linoljefärg för att hela södersidan ska bli målad nu i sommar, det vore på tiden! Har faktiskt glömt bort att fira treårsjubileum för vår flytt hit, vilket inträffade just till valborg. Orsaker att fira ska man ta vara på, allt för att förgylla vardagen och sätta lite guldkant på den!

Golvet är skurat och jag har dammtorkat och fixat lite saker som borde varit gjorda för länge sedan. Ska bara dammsuga och torka av golvet i hallen, plocka undan en del vardagskläder och så. Sen är det dags att åka och handla och därefter hämta den gamla bästisen vid tåget! Jag hoppas att vi får en fantastisk tid tillsammans!

Har skickat en s.o.s. till en annan av mina väninnor, just angående deklarationen... Sånt klarar jag inte själv, jag får spader av alla papper och siffror! Jag har fortfarande inte fått något svar på mitt mejl, men jag hoppas fortfarande och får väl ringa i värsta fall. Men hon är alltid så upptagen och vi lever liksom i helt skilda världar... I höstas lovade hon mig att jag skulle få följa med dem och segla i sommar, och det låter ju alldeles underbart!
Jag har sugit på den karamellen under hela vintern, och hoppats att det ska bli verklighet en dag...

En gång i tiden hade vi också en segelbåt. Den var gul och smäcker, en kustkryssare. Det är fantastiskt att segla när vädret och humöret är i topp! I vårt fall var det inte alltid så. Utmaningar var till för att antas, oavsett om det fanns barn om bord eller ej. Våra seglingar var ofta mer farliga än nöjsamma, och det goda humöret saknades ofta. Trots allt kan jag sakna just havet, de vackra kvällarna, stillheten och alla de naturupplevelser man kan få med hjälp av en tyst båt som gungar lätt på sjön... och att grilla vid strandkanten, kanske på en bergsknalle när vinden mojnat, det är fantastiskt!

När jag var liten var jag ofta ute och fiskade med min pappa. I bland had vi nöjet att få låna båt, eller åka med någon som hade båt. Oavsett vilket, så har vågornas brus givit mig mycket gott, För att inte tala om att sova i en kluckande förtöjd segelbåt, och vakna av måsarnas skri och slagen i masten. Det är toppen.

Fast numera är jag inbiten landkrabba, kanske lite skrämd av de kravfulla seglatser med livet som insats vi upplevt för ett antal år sedan. Att leva med en psykopat till man är inte lätt, men att segla med en sådan kan vara ett inferno!  Inga medel skyres, utan allt kan offras, förutom matereiella ting. Fysiska skador eller sjösjuka hos barnen är inget man behöver ta särskild notis om. Bekvämlighet ombord är heller inget måste. Huvudsaken är att tamparna ligger snyggt och att inget går sönder...
En livsåskådning som jag alls icke delar!

Det ska vara gott att leva!

Köksgolvet är skurat! Det var ett tag sedan, och det känns som en seger. Hann också bjuda in grannen på kaffe. Han är en klippa, med ett ständigt glatt humör och en ödmjuk attityd till livet. När vattenkokaren inte ville värma sig till kaffet, så fixade han problemet och hjälpte en kvinna i nöd! Sådant är guld värt! Jag bjöd honom en av fasters goda pepparkakor till kaffet, och han lät sig väl smaka.

Strax ska jag ta en välbehövlig dusch efter skurandet, och fara till köpingen för att hämta mitt mycket fördröjda läkarintyg. Skulle självklart behövt det i början av månaden, men efter ett antal missförstånd, semestrar och feltolkningar har jag blivit lovad att kunna hämta det i eftermiddag. Jag hoppas att de samtidigt kan hjälpa mig med att göra en kopia, för att jag ska slippa åka hem och göra en kopia för att kunna skicka den alldeles för sent till försäkringskassan. Pengarna kommer givetvis inte i tid, eftersom intyget är så försenat. Det blir kärvt med autogiron som skall dras, men jag får försöka låna pengar tills de kommer in på kontot. Sonen har just sålt sin moped, så lite finns det att ta av, åtminstone till det viktigaste som mat och husrum, samt nödvändiga räkningar... Men helt klart olämpligt, och precis som det tydligen är i min värld. Och just precis nu närdet ändå är så rörigt. med besök av gammal väninna samt dotter med lägenhetsproblem mm.

Dottern har evakuerat sig hos en granne sedan incidenten med den f.d sambon inträffade. Vad som händer framöver är lite oklart, eftersom den märklige före dettingen låtit meddela att han inte tänker lämna tillbaka nyckeln till lägenheten. Det är ju inte ens möjligt för dotter och dotterdotter att flytta tillbaka så länge risken kan finnas att han bara kliver rakt in med hjälp av egen nyckel. Min förhoppning är att hon antingen får hjälp med låsbyte eller möjlighet att flytta till en annan lägenhet. Det smidigaste för hennes och dottern del, är att bo i köpingen fär dagis och arbetsmöjligheter finns. Hon bör även bo kvar bland de grannar och vänner som utgör hennes dagliga umgänge och trygghet. Visst hälsar de på här i bland, dotter och barnbarn, men här är för långsamt för dottern, och utan körkort kan hon inte ta sig någonstans. 

Vårbruket är i full gång här i trakten. Traktorerna kör med sina olika redkap efter sig, och det grönskar på gärden och i trädgårdar. Fast sista veckan har det varit rätt kallt och blåst snålt. Jag hoppas på varmare väder!

Trots grannens insatser för att rädda min vattenkokare, gjorde tyvärr katten processen kort med samma healade vattenkokare några timmar senar. Katten drog ner den i golvet med en jättesmäll, och den gick i flera bitar. Inte möjlig att laga, så nu blir det vatten kokt på vedspisen i stället. Det tar lite tid, men jag får väl lugna ner tempot ytterligare...

Sonen och jag hämtade grannens rester från den genomförda badrumsrenoveringen. Det är riktigt bra trä, som funkar utmärkt att såga upp till ved. Han behöver själv ingen ved, så han efterskänkte den till oss. Det är fantastiskt med goda grannar!  Det är trevligt att prata en stund, fråga om råd eller kanske någon gång kunna hjälpa tillbaka. Fast mest är det min grannes kunskaper och styrka som kanske har nyttjats. Hans hjälp och goda råd är ovärdeliga när vi bygger och ordnar. Ofta har han verktyg att låna ut, eller en hängränna som han inte behöver och som han låter efterskänka. Då är det bra att kanske ha lite ägg att erbjuda från de frigående hönorna i utbyte.

Jag måste se till att mina två får blir klippta nu innan sommarvärmen. Den stora tackans ull är rätt fin, fast det är vinterull. Har massor med ull kvar sedan i höstas, det tar sin tid att karda och spinna, men det är roligt! Och att sedan sticka något värmande av garnet, eller tova något användbart känns fint! Ska bara ta tag i en massa annat först också...

Temat för dagen är att såpskura golvet i köket. Det var ett tag sedan, och det märks att smutsiga hundtassar promenerat omkring där...
Det doftar gott av såpan, och om man vill kan man inbilla sig att man styrketränar och får snygga överarmar. Att man även får ont i knäna och är totalt slut i händerna efteråt är en hemlighet som man ogärna berättar om. Trösten är att det blir så himla fint!
Egentligen gillar jag mitt kök på många sått. Efter att den otäckt påträngande 70-talsgula färgen är övermålad med en underbart ljusgråblå linöljefärg, ser det så lugnt och harmoniskt ut. Vita spetsgardiner och gamla trästänger till dem i fönstrena gör det så lantligt idylliskt. Jag har ti.o.m en s.k. brödstång i taket, de gamla krokarna fanns kvar, så självklart skulle stången upp! I mitt fina kök finns förutom vår enda värmekälla, den gamla vedspisen från Norrahammar av -36 års modell, även en fungerande bakugn! Den är riktigt mysig att baka i, man kan även göra goda pizzor där om man eldar duktigt i flera timmar. Fast jag har investerat i en elektrisk ugn, som nu är inbyggd där diskbänken från början fanns. Där kan man även återfinna kyl och frys. Diskbänken är flyttad till en annan hörna, och mitt på golvet finns en hembyggd köksö med en fyndad marmorskiva från blocket på. Men... det var det där med detaljerna... Köksluckor har vi inga, vi har ett tillfälligt avloppsrör som ligger PÅ golvet, och som vi faktiskt får kliva över om vi skall in eller ut ur köket. För att öka på hindrets storlek finns där också vattenledningsrör. Det gäller att lyfta på fötterna och se sig för... Vissa dagar är jag riktigt trött på att konstatera att ingenting hänt i mitt kök på mer än ett år! Men eftersom jag är en så obotlig optimist, så har jag uppfunnit lösningar för uteblivna skåpsluckor genom att hänga upp skynken i linnetyg för underskåpen och för överskåpen hänger ett mer skirt matrerial som släpper igenom ljus och synintryck. Visst är det också lite fint. Men alla hörndetaljer som skulle göras special på snickerifabrik, de lyser med sin frånvaro. I stället är där gapande hål som grinar illa mot mig. Även om det bara är några härnor, så stör de... Fast man vänjer sig. Vi har även vant oss vid att vara utan el i matsalen. Hela vintern har vi hållit till godo med stearinljus och lampolja i fotogenlampan. Visst är det mysigt, och visst går det. Men det vore en fantastisk känsla att någon gång få även det klart.

I julas tapetserade vi det sista rummet, matsalen. Därav elavbrottet. Vi var tvungna att ta ner innertak av tretexplattor och acceptera det fantastiska brädtaket som fanns där som en överraskning... Med vit linoljefärg på blev det riktigt fint, även om besvikelsen var stor när jag förväntat mig ett tak av pärlspont... Även den gången utfördes storverket med barnens hjälp. Elektrikerarbeten liksom rörarbeten kan vi inte göra själva, så vi väntar tappert på att den dagen ska inträffa när vi kan få dessa detaljer åtgärdade... Kan man ana en liten bitterhet i de sista styckena kanske..? Möjligen ja. Den manlige bekant som åtagit sig dessa förbättringsarbeten har en tendens att flyta iväg och prioritera helt andra projekt. Men, utan pengar så kan man inget göra, ROT-avdrag till trots.

Gamla hus har sin charm, men det är inte lätt att smita i från samhällets krav på energideklaration och avloppsrening... vi har väl kanske inte heller där fått den hjälp vi lovats... Det är tungt att konstatera men inget kan jag göra åt det heller för dagen.
Hur illa det än kan låta, är vi nog alla överens om att vi trots allt har ett underbart liv just här och just nu. För dagen inga brev som innebär konsekvenser av något slag, men jag går och väntar på summeringen av den mycket märkliga försäljningen av vår gemensamma fastighet som blev klar i slutet av förra året. Skulden till banken är otroligt stor med tanke på vad den skulle varit om huset såldes i det skick det var när vi flyttade därifrån, drygt 2,5 år innan det för andra gången såldes på kronofogdeauktion! Det är den lilla konsekvensen jag nu går och väntar på...

Men solen lyser fortfarande och himlen är fortfarande blå!

Inte blev det något trädgårdsarbete i går. Det blev stängsling och avdelning av hage. Det tog sin tid att trassla ut elrepet men skam den som ger sig! Det funkade jättebra hela dagen i går med avdelad hage, men under natten har de två hästar som går i hagen, lyckats riva grindstolpen, så det är bara att börja om från början...
Hästar har vi haft i vår familj i många år. Jag köpte min första häst för mer än 30 år sedan. I större delen av mitt liv har hästar funnits för mig. Från början fanns de bara på ridskolan där jag höll till i min ungdom. Som vuxen,  tjugo unga år ungefär, flyttade jag ut på landet och köpte min första häst. Jag är född i storstaden, men har så länge jag kan minnas längtat ut till landet. Jag är ingen statsmänniska alls. Min dröm under min hela uppväxt var att få bo i en röd liten stuga på landet, gärna vid en sjö... Riktigt så har det aldrig blivit, men jag har hela tiden velat bo på landet, vilket jag mestadels också gjort. Några återfall till boende i sta´n har det blivit genom åren, p.g.a. min exmakes arbete.

Nu bor jag på landet i ett hus med möjlighet att ha häst i egna hagar. Det är långt i från någon drömvilla vi bebor. När vi flyttade in hade huset stått tomt i flera år, och det var helt omodernt på alla vis. Barnen trodde att jag skojade när jag släpade hit dem första gången, och sa att jag tyckte vi skulle flytta hit. Ingen toalett eller dusch, bara kallt vatten i köket och en diskbänk, bara vedeldad spis, ingen elektrisk, inga element, flagande tapeter och en tradgård som mest liknade en gammal kohage. Förutsättningarna var inte de bästa, och det hus vi lämnade var i ett helt annat skick. Det var ett fint hus på landet, med flyglar och ett nybyggt stall med plats för alla våra hästar. Där hade vi byggt upp en hästverksamhet som vi var tvungna att avveckla efter skilsmässan. Jag hade heller inte råd att bo kvar, eftersom lånebilden var så hög. När vi flyttade sattes huset ut till försäljning via mäklare.

Tillvaron i vårt nya boende har varit stundtals mycket arbetsam, men det har samtidigt varit en tillfredsställelse att få skapa den tillvaro man själv vill ha. Jag har alltid tyckt om gamla hus. Länge hade jag drömt om att få renovera ett hus utan att någon tidigare angripit huset med hårdhänt och okänslig hand. Här hade jag mitt unikum i kubik!
Vårt hus är byggt 1906, men delar av det är äldre än så. Det är byggt av liggande timmer med panel. Det finns en det snickarglädje att beskåda och ta hand om, och en trevlig glasveranda. Att ta tag i renoveringsprojekten har varit en kreativ tillfredsställelse, men en del funderande och dealande om ekonomiska bitar så klart. Just nu ligger det mesta nere på grund av skral ekonomi. När vi flyttade hit jobbade jag, men nu har jag varit sjukskriven en tid, vilket gör ekonomin kännbart sämre.

Tillvaron för de hästar vi har kvar har varit omvälvande även för dem. De har fått byta ut sitt fina stall mot ett liv i lösdriftssystem, som har varit mindre arbetskrävande i vissa sammanhang, men betydligt mer tungarbetat på andra sätt. Vi har inte kunnat prioritera boxbyggnation för allt som varit mer akut i huset. Trots att huset är långt i från färdigt, har vi först nu kunnat ta tag i det gamla men mycket fina virke jag fått till skänks, och börja bygga några boxar. Det känns otroligt tillfredsställande att kunna göra något även åt det s.k stallet, som mest varit ett dåligt samvete. De gamla tretumsplankorna blir lika bra som boxvirke som till bodgolv.

Att ta tag i dessa skapande arbeten känns så viktigt för mig. På något sätt vill jag visa både för mig själv och för barnen att man kan skapa sig en bra tillvaro om man vill. Självklart måste det finnas någon form av ekonomisk grund för att man skall kunna köpa in materiel eller tjänster. Men man kan göra så mycket själv med stort intresse och mycket arbete. För mig är det just den drivkraften som gör att jag orkar genomlida vardagen, att jag ser att jag samtidigt är med och skapar något som syns och märks. Något som är bra för oss och som vi behöver. Det är en helt annan tillfrdsställelse än att läsa nya domslut, överklaga till än den ena eller andra distansen, eller få en smärre chock i andra avseenden. Kanske behövs den kreativa delen för att få balans mellan adrenalin och endorfin...

Ny dag och nya tankar. Solen strålar och himlen är mestadels blå. Kanske blir det varmt och skönt i dag också.

Jag har turen att bo i ett hus på landet tillsammans med de barn som är min familj. Till familjen får även räknas de vuxna barn som inte bor hemma och ett barnbarn, samt två hundar, en katt och några överblivna hästar. På flera sätt är jag kanske lyckligt lottad; jag har ett hem som jag älskar, jag har förutsättningar att bygga ett liv, men det är så mycket som fortfarande står i vägen... Det är fortfarande så mycket och så kompakt, att jag har svårt att själv förstå hur det kan bli så här.
I bland är jag så trött på alla problem att jag inte vill prata eller ens tänka på dem. Det hela känns bara så overkkligt. Svaret på standardfrågan "-Hur mår du?" blir helt enkelt  "-Tack bra..."

Jag har skalat bort så många som tidigare utgjorde någon form av mitt umgänge. Jag bestämde mig tidigt för att jag inte kunde lita på någon, eftersom många hade svårt att förstå problematiken och inte kunde inse hur det egentligen var. De som finns kvar runtomkring mig är de personer jag tror mig kunna lita på. Förutom familjen, rör det sig om en handfull människor. Då har jag sagt upp bekantskapen med min styvmor samt två halvsystrar. Ingen återstår av min tidigare familj. Min pappa dog för 25 år sedan, och min mamma när jag var mycket liten.

Några väninnor har jag, ett par  sedan skoltiden, och två som tillkommit därefter, och som finns att tillgå för problemanalys och vänskapliga samtal. Kanske någon gång en trevlig middag eller en kopp kaffe. Ofta blir det kontakt via mejl eller telefon, eftersom tre av de fyra inte bor i närområdet, utan långt härifrån. Om allt går som det ska, får jag besök av min allra äldsta väninna, (och som jag känt sedan vi bara var ett par år gamla,) i nästa vecka. Det ska bli så roligt, och jag hoppas på lika vackert väder då som nu. Jag hoppas att vi kan sitta ute och dricka the, eller ta en fikakorg med och titta på det underbara landskapet vi bor i...

Egentligen har jag ingen längtan efter att träffa folk. Är jag i samhället för att handla skyndar jag mig hem. Jag måste ständigt bevaka mitt hem för att känna att jag har kontroll över situationen. Jag går aldrig "ut" för att träffa folk eller roa mig. Känner mig bara bortkommen och dum. Det finns heller inga pengar till nöjen av det slaget.

Mina vänner som alltid känns som trogna och solidariska, det är främst mina djur. De har under många år funnits för mig med sina stora eller små, varma kroppar, som känts och trygga i sorg och avsaknad av kärlek.
Barnens kärlek är ju dock alltid närvarande i min vardag, och den är på alla sätt  besvarad av mig! Vi är trots all oro runt i kring, en underbar liten familj som håller i hop och hjälps åt när det behövs, och det är en ynnest att konstatera!

Planen för dagen är kanske att vända jorden i grönsakslandet. Jag hoppas på en fin sommar med mycket hemodlade morötter, dill och potatis. Just nu är dessutom nässlorna som bäst att plocka, så det blir väl ett av dagens projekt. Kanske nässelsoppa med ägg till kvällsmat, eller kanske en nässelstuvning till laxen? Man ska ju ta tillvara det som är nyttigt och gott i naturen, och är det dessutom gratis kan man inte låta det passera utan att använda det goda från naturen. Kanske får jag ta tag i mina jordärtsskockor som även de kan bidra till en gratis måltid, liksom de ägg som mina fem hönor kanske kan prestera nu när det börjar bli vår och maskarna finns i överflöd i markerna...

Naturen och min trädgård är några av mina glädjeämnen. De ger livskraft till mig, där kan jag känna att det jag skapar och gör, ger resultat. Det blir något mätbart och viktigt, i stället för allt det overkliga och diffusa som också omger mig och i bland kan ge upphov till nästan förlamande tillstånd...

Jag håller just nu på att försöka skapa ordning i den del av min trädgård som befunnit sig i kaos under flera års tid. Jag avskyr kaos, känner att jag måste skapa lugn och ro. Under påskhelgen var vi alla samlade i familjen, och vi hjälptes åt att städa i trädgården, såga ved, lägga nytt golv i vedboden och bygga nya boxar i stallet. Färdiga är vi inte än, men vi är alla överens om att det var en mycket god början på det som skall bli färdigt under sommaren...
I dessa tider är det svårt med sommarjobb också. Barnen har inga fått, trots idogt sökande. Men här hemma finns att göra, så det kan säkert bli en bra sommar ändå! Vi trivs tillsammans och arbetar mot samma mål, och det känns så himla bra! Visst finns det glädjeämnen i livet!

Efter att ha levt i en familj med våldsproblematik under ett mycket stort antal år, lyckades jag ta mig ur, och har därefter försökt skapa mig ett liv tillsammans med barnen. Egentligen var det mycket tack vara de påtryckningar jag utsattes för av mina barn som gjorde att jag fick  kraft att tänka mig bort från det enda liv jag kände till. Barnen berättade gång efter annan hur de upplevde sin vardag. De berättade vad de såg och hur det kändes för dem. Jag insåg att inget gick att dölja för dem. De såg rakt igenom mig och de murar jag så omsorgsfullt trodde mig ha rest omkring problemen. De sa rent ut att de inte orkade leva på det vis vi gjorde. Jag såg hur uppgivna de var inför det faktum att deras mamma var blåslagen, ledsen och inte kunde utföra vare sig arbete i eller utanför hemmet på grund av brutna revben, fingrar eller ett blåslaget ansikte.

Naturligtvis värnade de om sin mor. Fast då kändes det mest som ett hot. Ett stort och skrämmande hot om att ta steget ur något som var välkänt och bekant. Någonstans fanns det något uns av trygghet i det hem som ändå fanns och som jag försökte bibehålla och driva framåt.
Med facit i hand kan jag konstatera att det var ett hem förlamat av att passa upp på någon annans behov av ett liv jag inte ville leva, och absolut borde insett att inga barn skulle växa upp i. Det var en tid av självutplåning på flera plan, och ett ständigt dealande om levnadsförhållanden och framtid. Det är ingenting någon av oss vill återvända till.

Kanske har vi lämnat det mesta bakom oss i dag. Trots det finns det ständiga påminnelser om det liv som varit.
Vad sägs om att få telefonsamtal från en vuxen dotter med barn, om att hennes sambo är våldsam, polisanmälningar om olaga hot och misshandel, flykt från barnafader och nya sambos med våldstendenser... Någon tänker kanske "-dåligt omdöme så klart..." när man läser det. Ja, kanske är det så. Eller så är det ett beteende som på något sätt är befäst från det liv man levt, med en far som är våldsam och dominant. Det är ju därför det är så viktigt att man ser problemen och tar tag i dem tidigt. Att vi alla ser problemen och reagerar!

Ofta möts man som utsatt kvinna av märkliga reaktioner från bekanta som borde reagera. Det finns fortfarande en hög tolerans i Sverige till förmån för män som är våldsbenägna. De kan ha haft en dålig dag på jobbet, eller de behöver få till ett ligg, eller den besvärliga kvinnan behöver mannas, eller så är hon provocerande osv...
Man kan också välja att blunda för fakta och inget göra alls.

Trots allt finns det människor som reagerar. Oftast är de kvinnor. I bland kan de t.o.m göra en polisanmälan för att de ser vad som händer i väninnans eller arbetskamratens värld. Jag har inte mött någon man som stöttat sin medsyster i detta, men givetvis finns även de!

I dotterns fall agerade hela grannskapet, flera par och familjer var engagerade i gårdagens händelse, då den f.d sambon kom tillsammans med sin mor för att hämta diverse möbler som stod kvar i lägenheten. När den f.d sambon inför sin mammas ögon tar struptag på min dotter och dunkar in henne i väggen, samt väser att han ska skära halsen av henne, alltmedan  mitt barnbarn, två år gammal, sitter på sin mors arm och gråter hysteriskt... Dottern ringde efter en granne som kom rusande, varefter polisen tillkallades. Då den f.d sambon med mor i släptåg snabbt ville avvika från platsen, fick grannarna samverka för att hålla dem kvar tills polisen dök upp och en anmälan kunde tas upp. Polisen kan inget mera göra, och eftersom de båda står på kontraktet fortfarande, kan man heller inte ta i från honom nyckeln. Det är inte lätt att vara utsatt för våld och hot i dagens sasmhälle!

I mitt fall är hotbilden annorlunda. Det besöksförbud som fanns är upphävt, efter det att den man som hotat mig till livet och så många gånger burit hand på mig under våra år tillsammans, till polis och åklagare lovat att inte närma sig mig...

I fysisk form har jag heller inte sett honom i min närhet, men han håller sig väl underrättad om vad jag gör och hur jag lever. Han drar sig inte för att svartmåla mig inför alla som han möter, samt anmäler mig till myndigheter och polis för än det ena och än det andra. Det finns inget jag gör som är rätt, det finns inget jag har gjort som jag gjort rätt i hans ögon. Sanning och verklighet är minst av allt något som skall framgå, utan de värsta påhopp helt utan grund är alltid möjliga. Han skyr helt enkelt inga medel!

Hur mår en människa som lever under ständiga hot och ständig rädsla för brev från polismyndigheten, kronofogden, kommunen osv...? Inte bra, är väl det självklara svaret. Att gå i däck kan man göra för mindre. Konsten är då att se de ljuspunkter som faktiskt finns...

Solen, naturen, underbara barn och barnbarn, djuren, hemmet, kort sagt -livet!

Jag hoppas att alla haft möjlighet att se solen i dag. Våren är ju ändå den årstid man förknippar med hopp, livskraft och kreativitet. För mig är solen mycket viktig. På våren går jag ur mitt ide för att vakna upp och leva med fingrarna nerkörda i jorden. Det har blivit så viktigt att få "ta tag" i saker rent fysiskt, eftersom jag känner mig fullständigt bakbunden och handlingsförlamad vad gäller många bitar som är kvar från mitt "tidigare" liv, och som ännu inte är avslutade. Att de fortfarande är oavslutade beror inte på egen avsaknad av handlingskraft, utan på våra lagar och paragrafer som kan nyttjas i fel syften av människor som känner sig attraherade av hämndbegär.

Mitt liv är ett kaos på flera sätt. Jag är ganska nöjd de dagar då inget särskilt händer. Kanske bara reklam i brevlådan. Jättelugnt! Ingen anledning till oro! Oftast är det inte så. Har sedan länge slutat hämta posten. Brevlådan känns inflammerad på något sätt. Mina barn brukar ta in posten när de kommer från skolan. Ofta öppnar jag inte alla brev. De som ser farliga ut kan få ligga ett par dar. Jag förbereder mig ofta rent mentalt för att öppna dem. Inte så att jag har bacillskräck eller så, alls icke, men de kan ju innehålla ännu mer kaos...

Jag är ständigt på helspänn för att "han" eller "nån" ska dyka upp. Måste ständigt vara beredd att ta strid för mitt liv eller försvara oss mot mera kaos.

Är ensamstående mamma efter skilsmässa för 4,5 år sedan. Var gift med en av samhällets manliga psykopater. Om livet var besvärligt före skilsmässan, är det ett intet mot vad det är efteråt. Att försöka reda ut det liv vi haft tillsammans och som sedan avslutats, är allt annat än lätt. Att ständigt försöka förstå och analysera, ständigt försöka ligga steget före för att vara beredd, ständigt vara rädd för repressalier, ständigt leva med en hotbild och aldrig känna sig trygg... Det tär på en människa, och att därtill försöka vara en god mor som skall utgöra trygghet och stöd för de barn som drabbas av föräldrars dårskap är inte alltid någon lätt uppgift.

Det är en tung börda att bära. Den blir tyngre av att behöva kämpa mot ett samhälle som har till uppgift att utföra de handlingar som en försmådd f.d. make kan känna sig stärkt av, hur märkligt det än kan verka. Ganska ofta biter sig det goda samhällets lagar och paragrafer sig själva i svansen när en rättshaverist har möjligheter att i egen sak driva dårskap och dumheter till sin spets.

Trots min enormt komplicerade livssituation, kan jag känna en otrolig glädje och stolthet över mina barn och det liv vi ändå skapat tillsammans, trots att förutsättningarna har varit som de är. Utan barnen hade jag inte varit så stark. Tillsammans har vi skapat smärre underverk, liksom säkert många små eller stora familjer gör varje dag. Vi är säkert inte unika. Men det krävs en mycket stark vilja att överleva trots att man hela tiden känner sig motarbetad.

Mitt tidigare äktenskap var långt. Jag gifte mig med den kille jag först blev förälskad i, och visste inte mycket om livet eller kärleken. Hade kanske en i vissa stycken skral familj som inte saknade mig mycket när jag flyttade hemifrån vid 16 års ålder. jag har under större delen av mitt liv kännt ångest över att inte vara älskad och bekräftad. Som liten hade jag ständigt återkommande nattskräck och var livrädd för att bli lämnad ensam. Jag var ofta sjuk och vårdades på sjukhus. Det hela förvärrades säkert av att jag miste min mor mycket tidigt. Kanske kan man konstatera att jag ständigt levt i en ovisshet som kanske någonstans byggt upp en envishet och en segervilja som jag trots allt elände ändå bär som ett standar framför mig på min väg...

Trots all min vägran att ge upp, tvingas jag allt som oftast finna mig förflyttad tillbaka till ruta ett...