Utkast: Ny dag ...
Ny dag och nya tankar. Solen strålar och himlen är mestadels blå. Kanske blir det varmt och skönt i dag också.
Jag har turen att bo i ett hus på landet tillsammans med de barn som är min familj. Till familjen får även räknas de vuxna barn som inte bor hemma och ett barnbarn, samt två hundar, en katt och några överblivna hästar. På flera sätt är jag kanske lyckligt lottad; jag har ett hem som jag älskar, jag har förutsättningar att bygga ett liv, men det är så mycket som fortfarande står i vägen... Det är fortfarande så mycket och så kompakt, att jag har svårt att själv förstå hur det kan bli så här.
I bland är jag så trött på alla problem att jag inte vill prata eller ens tänka på dem. Det hela känns bara så overkkligt. Svaret på standardfrågan "-Hur mår du?" blir helt enkelt "-Tack bra..."
Jag har skalat bort så många som tidigare utgjorde någon form av mitt umgänge. Jag bestämde mig tidigt för att jag inte kunde lita på någon, eftersom många hade svårt att förstå problematiken och inte kunde inse hur det egentligen var. De som finns kvar runtomkring mig är de personer jag tror mig kunna lita på. Förutom familjen, rör det sig om en handfull människor. Då har jag sagt upp bekantskapen med min styvmor samt två halvsystrar. Ingen återstår av min tidigare familj. Min pappa dog för 25 år sedan, och min mamma när jag var mycket liten.
Några väninnor har jag, ett par sedan skoltiden, och två som tillkommit därefter, och som finns att tillgå för problemanalys och vänskapliga samtal. Kanske någon gång en trevlig middag eller en kopp kaffe. Ofta blir det kontakt via mejl eller telefon, eftersom tre av de fyra inte bor i närområdet, utan långt härifrån. Om allt går som det ska, får jag besök av min allra äldsta väninna, (och som jag känt sedan vi bara var ett par år gamla,) i nästa vecka. Det ska bli så roligt, och jag hoppas på lika vackert väder då som nu. Jag hoppas att vi kan sitta ute och dricka the, eller ta en fikakorg med och titta på det underbara landskapet vi bor i...
Egentligen har jag ingen längtan efter att träffa folk. Är jag i samhället för att handla skyndar jag mig hem. Jag måste ständigt bevaka mitt hem för att känna att jag har kontroll över situationen. Jag går aldrig "ut" för att träffa folk eller roa mig. Känner mig bara bortkommen och dum. Det finns heller inga pengar till nöjen av det slaget.
Mina vänner som alltid känns som trogna och solidariska, det är främst mina djur. De har under många år funnits för mig med sina stora eller små, varma kroppar, som känts och trygga i sorg och avsaknad av kärlek.
Barnens kärlek är ju dock alltid närvarande i min vardag, och den är på alla sätt besvarad av mig! Vi är trots all oro runt i kring, en underbar liten familj som håller i hop och hjälps åt när det behövs, och det är en ynnest att konstatera!
Planen för dagen är kanske att vända jorden i grönsakslandet. Jag hoppas på en fin sommar med mycket hemodlade morötter, dill och potatis. Just nu är dessutom nässlorna som bäst att plocka, så det blir väl ett av dagens projekt. Kanske nässelsoppa med ägg till kvällsmat, eller kanske en nässelstuvning till laxen? Man ska ju ta tillvara det som är nyttigt och gott i naturen, och är det dessutom gratis kan man inte låta det passera utan att använda det goda från naturen. Kanske får jag ta tag i mina jordärtsskockor som även de kan bidra till en gratis måltid, liksom de ägg som mina fem hönor kanske kan prestera nu när det börjar bli vår och maskarna finns i överflöd i markerna...
Naturen och min trädgård är några av mina glädjeämnen. De ger livskraft till mig, där kan jag känna att det jag skapar och gör, ger resultat. Det blir något mätbart och viktigt, i stället för allt det overkliga och diffusa som också omger mig och i bland kan ge upphov till nästan förlamande tillstånd...
Jag håller just nu på att försöka skapa ordning i den del av min trädgård som befunnit sig i kaos under flera års tid. Jag avskyr kaos, känner att jag måste skapa lugn och ro. Under påskhelgen var vi alla samlade i familjen, och vi hjälptes åt att städa i trädgården, såga ved, lägga nytt golv i vedboden och bygga nya boxar i stallet. Färdiga är vi inte än, men vi är alla överens om att det var en mycket god början på det som skall bli färdigt under sommaren...
I dessa tider är det svårt med sommarjobb också. Barnen har inga fått, trots idogt sökande. Men här hemma finns att göra, så det kan säkert bli en bra sommar ändå! Vi trivs tillsammans och arbetar mot samma mål, och det känns så himla bra! Visst finns det glädjeämnen i livet!
Jag har turen att bo i ett hus på landet tillsammans med de barn som är min familj. Till familjen får även räknas de vuxna barn som inte bor hemma och ett barnbarn, samt två hundar, en katt och några överblivna hästar. På flera sätt är jag kanske lyckligt lottad; jag har ett hem som jag älskar, jag har förutsättningar att bygga ett liv, men det är så mycket som fortfarande står i vägen... Det är fortfarande så mycket och så kompakt, att jag har svårt att själv förstå hur det kan bli så här.
I bland är jag så trött på alla problem att jag inte vill prata eller ens tänka på dem. Det hela känns bara så overkkligt. Svaret på standardfrågan "-Hur mår du?" blir helt enkelt "-Tack bra..."
Jag har skalat bort så många som tidigare utgjorde någon form av mitt umgänge. Jag bestämde mig tidigt för att jag inte kunde lita på någon, eftersom många hade svårt att förstå problematiken och inte kunde inse hur det egentligen var. De som finns kvar runtomkring mig är de personer jag tror mig kunna lita på. Förutom familjen, rör det sig om en handfull människor. Då har jag sagt upp bekantskapen med min styvmor samt två halvsystrar. Ingen återstår av min tidigare familj. Min pappa dog för 25 år sedan, och min mamma när jag var mycket liten.
Några väninnor har jag, ett par sedan skoltiden, och två som tillkommit därefter, och som finns att tillgå för problemanalys och vänskapliga samtal. Kanske någon gång en trevlig middag eller en kopp kaffe. Ofta blir det kontakt via mejl eller telefon, eftersom tre av de fyra inte bor i närområdet, utan långt härifrån. Om allt går som det ska, får jag besök av min allra äldsta väninna, (och som jag känt sedan vi bara var ett par år gamla,) i nästa vecka. Det ska bli så roligt, och jag hoppas på lika vackert väder då som nu. Jag hoppas att vi kan sitta ute och dricka the, eller ta en fikakorg med och titta på det underbara landskapet vi bor i...
Egentligen har jag ingen längtan efter att träffa folk. Är jag i samhället för att handla skyndar jag mig hem. Jag måste ständigt bevaka mitt hem för att känna att jag har kontroll över situationen. Jag går aldrig "ut" för att träffa folk eller roa mig. Känner mig bara bortkommen och dum. Det finns heller inga pengar till nöjen av det slaget.
Mina vänner som alltid känns som trogna och solidariska, det är främst mina djur. De har under många år funnits för mig med sina stora eller små, varma kroppar, som känts och trygga i sorg och avsaknad av kärlek.
Barnens kärlek är ju dock alltid närvarande i min vardag, och den är på alla sätt besvarad av mig! Vi är trots all oro runt i kring, en underbar liten familj som håller i hop och hjälps åt när det behövs, och det är en ynnest att konstatera!
Planen för dagen är kanske att vända jorden i grönsakslandet. Jag hoppas på en fin sommar med mycket hemodlade morötter, dill och potatis. Just nu är dessutom nässlorna som bäst att plocka, så det blir väl ett av dagens projekt. Kanske nässelsoppa med ägg till kvällsmat, eller kanske en nässelstuvning till laxen? Man ska ju ta tillvara det som är nyttigt och gott i naturen, och är det dessutom gratis kan man inte låta det passera utan att använda det goda från naturen. Kanske får jag ta tag i mina jordärtsskockor som även de kan bidra till en gratis måltid, liksom de ägg som mina fem hönor kanske kan prestera nu när det börjar bli vår och maskarna finns i överflöd i markerna...
Naturen och min trädgård är några av mina glädjeämnen. De ger livskraft till mig, där kan jag känna att det jag skapar och gör, ger resultat. Det blir något mätbart och viktigt, i stället för allt det overkliga och diffusa som också omger mig och i bland kan ge upphov till nästan förlamande tillstånd...
Jag håller just nu på att försöka skapa ordning i den del av min trädgård som befunnit sig i kaos under flera års tid. Jag avskyr kaos, känner att jag måste skapa lugn och ro. Under påskhelgen var vi alla samlade i familjen, och vi hjälptes åt att städa i trädgården, såga ved, lägga nytt golv i vedboden och bygga nya boxar i stallet. Färdiga är vi inte än, men vi är alla överens om att det var en mycket god början på det som skall bli färdigt under sommaren...
I dessa tider är det svårt med sommarjobb också. Barnen har inga fått, trots idogt sökande. Men här hemma finns att göra, så det kan säkert bli en bra sommar ändå! Vi trivs tillsammans och arbetar mot samma mål, och det känns så himla bra! Visst finns det glädjeämnen i livet!
Kommentarer
Trackback
